Kom att tänka på fotbollens dag 1994. Vårat första eller andra år på 11-mannaplan, så man var inte så kaxig just då. Vet inte varför men av någon anledning tror jag vi hade strul med vem som skulle vara tränare, så vi hade inte tränat på ett tag. I alla fall var det några engagerade förldrar som ställde upp och vi fick ihop ett spelsuget lag. Med tanke på detta så tog vi det mest på skoj, men vi blev förvånade över hur bra det gick. Vi gick vidare från gruppspelet och till kvartsfinal- mot Surahammar! Shit, de hade vi nästan aldrig vunnit emot. Matchen gick och när det var en minut kvar var det oavgjort, minns jag att jag som stod i mål den matchen tänkte "Nej, detta får inte avgöras på straffar. nej nej nej!".  Det behövdes aldrig, för med bara några sekunder kvar dunkar vi in segermålet!
Nu till en semifinal, mot ett ännu bättre lag som vi alltid haft problem med - Dingtuna. Den matchen slutade dock oavgjort och fick avgöras på straffar. Som vi VANN!
Tror både Sura och Dingtuna tänkte att de var säkra på vinst. Men man ska aldrig underskatta VIK :)
I finalen fick dock stryk mot Skiljebo - men det gjorde ingenting, det var en vanlig företelese alla år vi möttes. Och vi spelade ju ändå på skoj :) Det är nog så fotboll ska spelas, då blir det bra!