Den här sommaren har allt vad träning legat på is. Jag nådde min målvikt på 65 kg strax innan sommaren. Weeei. Men men, sen vet jag inte vad som hände, tröttnade bara.
Så i går bestämde jag mig, väger mig i morgon bitti och börjar mitt nya liv som jag glömt bort under sommaren.
Vågen stod på 67,3. Jag är absolut inte tjock, men jag känner mig jävligt onyttig och rent utsagt lat! Och dessutom vill jag inte vara med om samma resa igen. Det räcker att vågen stått på 98 kg en gång i tiden. Nu gör jag något åt det innan den ens står på 68.
Ner till ca 64-65 igen, röra på mig och må allmänt bra. Inga dieter och shit, det orkar jag inte och har aldrig gjort. Sunt förnuft funkar alldeles utmärkt.

Fast det enda jag måste få in i min hjärna är att bli en frukostmänniska.
(och då räknas mer än två koppar kaffe)

Så nu har jag varit ute och gått en timme, nu ska jag pina i mig gröt. Måste nog vara det vidrigaste som finns.

Pepp bild till mig själv:




Och nu till något som börjar bli pinsamt. Var på födelsedagsfest hos Andreas i helgen, berättar storyn om senaste helgerna att folk trott jag varit kille. Då hör jag ett fniss och kommentaren "oj, jag trodde också du var kille först, det tog ett tag innan jag förstod att du inte var det, men ville inte fråga"


Och hörni, min telefon går fortfarande inte att prata i. Så ingen idé att ringa - jag får bara dåligt samvete att inte kunna svara.